söndag 23 december 2012

Tre fjärdedelar

Det inre av Antarktis är meteorologiskt en öken. Det finns gott om vatten i form av snö och is men nederbörden är starkt begränsad. Förmodligen gör den låga medeltemperaturen dessutom luften synnerligen torr.
 
Vintern är över oss. Inte för att vi är i närheten av de extremvärden som råder i Antarktis men ökenvandringen och iskylan i vinden påminner tillsammans om Antarktis. Dessbättre har jag varma hemförhållanden men jullovet från min älskade kurs är en ökenvandring. Tack och lov för det korta avståndet mellan mässorna under helgerna!
 
Tre fjärdedelar av kursen är klara. En termin kvar, med början första veckan i januari. Jag ser fram emot detta men först ska helgerna avnjutas, helgerna där Ankomsten och Närvaron är så påtagliga.
 
Och så kommer nyår. Inför 2012 lovade jag i tysthet att detta år skulle bli det sista hela år som jag vandrade med protestantiskt medlemskap. Vågar jag lova att jag ska inleda 2013 som protestant men avsluta det som katolik?
 
 
PS
Jag vill passa på att önska alla följare och läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
DS

tisdag 12 juni 2012

Öken

Min mun är torr. Jag törstar.

Nåja, jag har vatten i kranen. Såpass att jag kan duscha och diska och laga mat. Och dricka, allt vad jag behöver. Det är Herrens Nåd jag törstar efter.

Ökenvandringen är tuff. Till början av förra månaden fanns regelbundna möjligheter att besöka oaser i form av konvertitkursen. Nu är det sommarlov...

Inte för att jag längtar till hösten men nog ska det bli skönt att få besöka de där oaserna igen i september.

Tack och lov för goda själasörjare! Ett gott samtal som en alternativ oas är bara några musklick bort.

söndag 26 februari 2012

Vemodssöndag och söndagsvemod

Första söndagen i fastan 2012. Ytterligare en dag att minnas. Idag har jag gjort tjänst som kyrkvärd för sista gången. Tagit ner skylten, kan man säga, åtminstone så långt det kommer an på den lilla skylten på kavajen.

Det var verkligen jobbigt att tänka "för sista gången" inför varje moment. Dukning, procession, textläsning, utdelande, recession och kollekträknande. Men nu är det gjort. Ett tungt moment är passerat. Vemodet gör ont och nu tänker jag "aldrig mer" om väldigt mycket. Bland annat lämna älskade sammanhang.

Jag älskar alla er människor som jag samarbetat med under dessa fina år och jag älskar byggnaden som jag fått göra tjänst i! Samtidigt tänker jag på allt som jag längtar till och som jag strävat efter så länge och fortfarande strävar efter. Och visst tänker jag på allt det motsägelsefulla som finns inom Svenska kyrkan.

Den sista inre bastionen är besegrad. Den föll och rev ner en vemodsstorm. Nu är det dags att riva nästa! Kanske den sista?

onsdag 22 februari 2012

Fettisdagen och Askonsdagen 2012 - dagar att minnas!

Anno domini 2012. Fastan inleds idag. Igår tog jag farväl av att antal gamla goda vänner och ett älskat kyrkvärdsuppdrag i Svenska kyrkan.

Vemod och glädje i ett och samma tillfälle. På söndag, den första i fastan, gör jag min sista tjänstgöring som kyrkvärd. Snacka om vemod...

Så här går nu min väg. Sakta men säkert. Idag, Askonsdagen, deltog jag i mässan i vad som sannolikast kommer att bli min nästa hemförsamling. Tecknad med korset, askan i pannan, i samma kyrka för andra året i rad. Nyhetens behag börjar ersättas med vanans.

Nu är det bara resten kvar...

tisdag 13 december 2011

Några dagar för sent: Salige Liborius Wagners berättelse

Några dagar för sent tar jag mig friheten att citera ett stort stycke från Katolsk Observatör:

"Salige Liborius Wagner (1593-1631) led martyrdöden den 9 december 1631.Wagner är skyddspatron för denna tidskrift. Liborius Wagner var uppväxt i en protestantisk miljö, studerade de fria konsterna och sedan även teologi. Han konverterade och lät prästviga sig, men hamnade strax i stora svårigheter, både med katoliker och protestanter. Genom sin konversion kom han i kläm mellan världsliga makter, mitt i det trettioåriga kriget. Han blev fängslad enbart för sin trostillhöriget. Under sex dagar torterade man honom för att få honom avsäga sig sin tro. Men han upprepade den istället med allt större innerlighet. "Jag lever, lider och dör som katolik, under påven i Rom." Vi ser honom som en förebild att våga leva och verka i Herrens tro, trots tidernas svåra prövningar. Inget kan befrämja enheten mera än dessa heroiska vittnen, andar som för andra själars skull kan ge avkall på allt - utom på sanningen.
 
Salige Liborius - bed för oss!"

För egen del, om än utom fara för eget liv, kan jag bara instämma: Salige Liborius Wagner, bed för mig!

måndag 17 oktober 2011

Det verkliga livet

I trakten av Prag finns ett märkligt vattenrike, beskrivet i en film som sändes av SVT en vardagkväll. En mycket vacker film om en underbar gärning. Platsen är nämligen ett utmärkt exempel på människans förmåga att vara medskapare.

Under medeltiden skapades från ett munkkloster ett system med dammar. Syftet sägs vara att munkarna ville förse sig själva (och andra?) med karp att äta under fastan. Sedan ett antal år tillbaka (från kommunismens övertagande?) sköts dammarna och dess fisk av andra än munkar men metoderna och resultatet är i stort sett de samma.

När människan lägger sig i naturens gång brukar det gå snett med besked. Så inte i det här fallet. Efter vad man kunde se i filmen så blev det inte bara mer fisk i dammarna utan många arter, från minsta insekt till rejäla älgar. Massor av varelser och individer som var och en efter sin art bidrar till skapelsens fortlevnad och utveckling. Älgens frustande, gärdsmygens kvitter och havsörnens skri blir alla en lovsång till Skaparen. I just detta område tack vare människan.

Fisken i dammarna sköts genom att fångas och sorteras. Fram på hösten torrläggs dammarna delvis och fisken "skördas". 3000 ton karp per år. Utan att omvärlden tycks påverkas. Tvärtom tar dammarna gärna hand om övergödningen som det omgivande, "moderna" jordbruket bidrar med.

Kan det vara så att det verkliga livet levs i klostren och när man lever det livet så kommer man närmare sin verkliga roll i skapelsen – medskaparens.

torsdag 29 september 2011

Höst med stora steg

För den som inte redan märkt det så är hösten här. Plötsligt och smygande på samma gång.

Hösten 2011 innebär ett stort litet steg för mig, bloggaren, arbetaren, familjefadern, husägaren och den inomkristne sökaren. Kursen med stort K har nämligen börjat, äntligen också för mig. Stort K som i Kristus och Kyrkan, Kroppen och Konungen.

Två kvällar har jag haft förmånen att delta hittills. Jag ser fram mot nästa. Kursen kunde gärna fått gå fortare men vissa saker ska få ta tid. Det visar inte minst mina tidigare erfarenheter över samfunds- och bekännelsegränserna.

Finns då glöden och övertygelsen kvar? Jodå, i en andra fas och med ett större lugn i själen. Tack och lov.