Några dagar för sent: Salige Liborius Wagners berättelse

Några dagar för sent tar jag mig friheten att citera ett stort stycke från Katolsk Observatör:

"Salige Liborius Wagner (1593-1631) led martyrdöden den 9 december 1631.Wagner är skyddspatron för denna tidskrift. Liborius Wagner var uppväxt i en protestantisk miljö, studerade de fria konsterna och sedan även teologi. Han konverterade och lät prästviga sig, men hamnade strax i stora svårigheter, både med katoliker och protestanter. Genom sin konversion kom han i kläm mellan världsliga makter, mitt i det trettioåriga kriget. Han blev fängslad enbart för sin trostillhöriget. Under sex dagar torterade man honom för att få honom avsäga sig sin tro. Men han upprepade den istället med allt större innerlighet. "Jag lever, lider och dör som katolik, under påven i Rom." Vi ser honom som en förebild att våga leva och verka i Herrens tro, trots tidernas svåra prövningar. Inget kan befrämja enheten mera än dessa heroiska vittnen, andar som för andra själars skull kan ge avkall på allt - utom på sanningen.

 

Salige Liborius - bed för oss!"

För egen del, om än utom fara för eget liv, kan jag bara instämma: Salige Liborius Wagner, bed för mig!

Det verkliga livet

I trakten av Prag finns ett märkligt vattenrike, beskrivet i en film som sändes av SVT en vardagkväll. En mycket vacker film om en underbar gärning. Platsen är nämligen ett utmärkt exempel på människans förmåga att vara medskapare.

Under medeltiden skapades från ett munkkloster ett system med dammar. Syftet sägs vara att munkarna ville förse sig själva (och andra?) med karp att äta under fastan. Sedan ett antal år tillbaka (från kommunismens övertagande?) sköts dammarna och dess fisk av andra än munkar men metoderna och resultatet är i stort sett de samma.

När människan lägger sig i naturens gång brukar det gå snett med besked. Så inte i det här fallet. Efter vad man kunde se i filmen så blev det inte bara mer fisk i dammarna utan många arter, från minsta insekt till rejäla älgar. Massor av varelser och individer som var och en efter sin art bidrar till skapelsens fortlevnad och utveckling. Älgens frustande, gärdsmygens kvitter och havsörnens skri blir alla en lovsång till Skaparen. I just detta område tack vare människan.

Fisken i dammarna sköts genom att fångas och sorteras. Fram på hösten torrläggs dammarna delvis och fisken "skördas". 3000 ton karp per år. Utan att omvärlden tycks påverkas. Tvärtom tar dammarna gärna hand om övergödningen som det omgivande, "moderna" jordbruket bidrar med.

Kan det vara så att det verkliga livet levs i klostren och när man lever det livet så kommer man närmare sin verkliga roll i skapelsen – medskaparens.

Höst med stora steg

För den som inte redan märkt det så är hösten här. Plötsligt och smygande på samma gång.

Hösten 2011 innebär ett stort litet steg för mig, bloggaren, arbetaren, familjefadern, husägaren och den inomkristne sökaren. Kursen med stort K har nämligen börjat, äntligen också för mig. Stort K som i Kristus och Kyrkan, Kroppen och Konungen.

Två kvällar har jag haft förmånen att delta hittills. Jag ser fram mot nästa. Kursen kunde gärna fått gå fortare men vissa saker ska få ta tid. Det visar inte minst mina tidigare erfarenheter över samfunds- och bekännelsegränserna.

Finns då glöden och övertygelsen kvar? Jodå, i en andra fas och med ett större lugn i själen. Tack och lov.

Att stötas och blötas

Jag håller en sten i min hand. Den är liten och rundad. Sannolikt röd granit och hur som helst med stora inslag av kvarts och andra, men mörka fält.

Man kan klassificera stenen som svallad morän. Den har alltså av inlandsisen slitits loss, sannolikt i ett större stycke, från sitt ursprung i ett berg någonstans norrut från där jag står, vid Näs slottsruin på sydligaste Visingsö, för att sedan slitas ur det större stycket ännu några gånger. Därefter har den slipats, stötts, skrapats och ärrats för att slutligen hamna där jag fann den, i moränen på stranden.

I den relativt fluviala miljön, alltså, i det här fallet, fram- och återströmamnde vatten, tillsammans med miljoner andra stenar och sandkorn, har den slipats ner så att ärr och rispor har blivit i stort sett osynliga. Samtidigt har den bidragit till moränmaterialet, stranden, runt sig genom att släppa ifrån sig material från ryggar och åsar mellan risporna och ärren, material som har fått bli sandkorn till fördel för djurliv och människor, en del i skapelsens fortskridande.

Ibland känner man sig som den där lilla stenen. Uppryckt, bortryckt i omgångar, transporterad och utkastad i en lika obekant som oönskad omgivning. Tilltufsad, skrapad, ärrad av livets och tillvarons skiftningar och placerad på en plats där man inte vill vara. I kallt vatten. Bevuxen med slemmiga alger. Kastad långt ut på djupt vatten av någon som bara ville roa sig.

Kanske hamnar man i vägen för människor och djur, för hela den lokala delen av skapelsen. Kanske blir man till en viktig sten i någons byggnation eller en vacker prydnadssten i någons plantering.

I likhet med stenen bidrar vi mer än vi tror längs den svåra, tilltufsande vägen. Till skillnad från stenen kan vi be om förändring när vi känner att vi är i vägen. I likhet med stenen kan vi inte rå för skadan som kanske orsakas när vi kastas iväg. Till skillnad från stenen har vi ett ansvar att styra vårt liv och berätta om skadorna när de inträffar.

Det viktigaste är kanske att låta sig hittas av den Ömme Vårdaren innan man har slipats och slipats så att bara sand återstår.

Enkelhetens lov

Jag arbetar mobilt. Det vill säga, jag rör mig längs bestämda vägar i arbetsgivarens fordon under min arbetsdag. På många sätt är detta ett trevligt och givande sätt att låta vardagen bli till ekonomiskt uppehälle. Stundtals vill jag bara fortsätta köra, åtminstone när dagen bara har gått halvvägs.

Under en tid har jag provat nya vägar på min arbetsgivares uppdrag. Ytterligare trevligt. Under detta uppdrag har jag två till fyra gånger per dag passerat en stor, futuristisk kontorsbyggnad, ritad av en känd arkitekt och inhysande ett framgångsrikt företag med en ganska människovänlig verksamhet som grund.

Byggnaden påminner i formen om en gammaldags atlantångare med rak stäv. Eller om en snipa eftersom den uppifrån har formen av en ellips. I den östra "stäven" finns en matsal med mycket högt i tak och väggar av glas. Ett "hav" av skog ser ut att klyvas av den aldrig avstannande rörelsen. Denna matsal är så perfekt riktad mot den uppgående solen att man nästan kunde tagit den för att vara byggd som kyrkolokal.

En av dagarna som jag passerade byggnaden slog mig tanken att det vore häftigt att få se byggnaden och främst matsalen som hem för en församling. En så'n lokal att fira gudstjänst i! Vilken potential! Sedan slog det mig. (Läs gärna början av Jesaja 31) - det är inte de yttre rikedomarna som avgör i Herrens ögon!

Nej, jag firar nog hellre mässa i en enkel källarlokal om undervisningen är den rätta och utsmyckningen uttrycker kärlek och vördnad för vår Herre. Hellre fattig omgivning fylld med älskade och älskande syskon än flashiga glasväggar i rätt riktning, såvida inte kärleken finns med också där! Tyvärr brukar flashigt yttre utesluta ett varmt inre...

Fastan, inledningen 2011

Sedan några dagar är vi inne i fastan, denna tid av nåd att få välja det rätta på många områden i livet. På bloggen Ave Maris Stella läste jag om om "mediafasta" som sades vara något av det effektivaste sättet att nå något av fastans syften – mer tid för bön och hjälp till medmänniskor. Måhända är det sant. Samtidigt kändes det just ikväll viktigt att investera lite tid i denna mediaform.

Ett år och lite till har nämlilgen gått sedan denna blogg skapades. Just innan fastans inledning 2010 skapades historia. Eller? En väldigt lokal historia, i så fall. Den begränsar sig till mitt hjärta och kanske spiller den i viss mån över till min hjärna. Och till människor i min omgivning.

En summering av tiden som gått ger också vid handen att en hel del har hänt under året. Det bästa som har hänt alla kategorier är antalet människor i min omgivning har ökat som en god följd av mitt och andras mediebruk. Via den blogg som här är för handen och ett annat, stort och känt, socialt media har min bekantskapskrets utökats med fler personer än jag hade kunnat drömma om. Personer som har kunnat hjälpa och stötta när processen har varit svår och trög, personer som har uppmuntrat och mig och som har delat glädje och sorg i båda riktningar. Stor glädje och tacksamhet råder!

Vad har då hänt med själva processen? Jo, den har främst fått en hälsosam sänkning av hastigheten och en mognad genom att jag slutade gömma mig mig bakom en pseudonym. Det var tyvärr nödvändigt att hålla den masken för att alls våga diskutera ämnet öppet. I övrigt sker en hel del i fördolda men urverket tickar på, trots att det inte är särskilt många som få se vad som sker inuti boetten. Dessutom är det ju så att trots att en analog klockas visare pekar på samma punkt två gånger per dygn kan mycket ha hänt sedan sist man tittade på klockan...

Kanske är utgången oviss, kanske inte. Imorgon är det Herrens dag igen. Välsignelser önskas alla läsare!