Enkelhetens lov

Jag arbetar mobilt. Det vill säga, jag rör mig längs bestämda vägar i arbetsgivarens fordon under min arbetsdag. På många sätt är detta ett trevligt och givande sätt att låta vardagen bli till ekonomiskt uppehälle. Stundtals vill jag bara fortsätta köra, åtminstone när dagen bara har gått halvvägs.

Under en tid har jag provat nya vägar på min arbetsgivares uppdrag. Ytterligare trevligt. Under detta uppdrag har jag två till fyra gånger per dag passerat en stor, futuristisk kontorsbyggnad, ritad av en känd arkitekt och inhysande ett framgångsrikt företag med en ganska människovänlig verksamhet som grund.

Byggnaden påminner i formen om en gammaldags atlantångare med rak stäv. Eller om en snipa eftersom den uppifrån har formen av en ellips. I den östra "stäven" finns en matsal med mycket högt i tak och väggar av glas. Ett "hav" av skog ser ut att klyvas av den aldrig avstannande rörelsen. Denna matsal är så perfekt riktad mot den uppgående solen att man nästan kunde tagit den för att vara byggd som kyrkolokal.

En av dagarna som jag passerade byggnaden slog mig tanken att det vore häftigt att få se byggnaden och främst matsalen som hem för en församling. En så'n lokal att fira gudstjänst i! Vilken potential! Sedan slog det mig. (Läs gärna början av Jesaja 31) - det är inte de yttre rikedomarna som avgör i Herrens ögon!

Nej, jag firar nog hellre mässa i en enkel källarlokal om undervisningen är den rätta och utsmyckningen uttrycker kärlek och vördnad för vår Herre. Hellre fattig omgivning fylld med älskade och älskande syskon än flashiga glasväggar i rätt riktning, såvida inte kärleken finns med också där! Tyvärr brukar flashigt yttre utesluta ett varmt inre...