Fortsättning på stigen


Efter den bestämda omvändelsen följde en tid som var fylld av ganska mycket problem. Dåligt med bekännelse, brödragemenskap och ledning ledde till förnekelse. Gud sände en räddare i samma person som varit den drivande under gymnasiets evangelisation, men förnekelsen slog till igen, men där synden är som störst överflödar nåden som mest, och efter ett särskilt tilltal först från en pingstvän på jobbet och senare samma fredag, vid en ungdomsträff i en pingstförsamling belägen på landet mitt emellan mitt hem och mitt arbete, kom glädjen i tron tillbaka.

Eftersom jag fått min ”utbildning” i tron i en frikyrklig miljö, vände jag mig med självklarhet till frikyrkoförsamlingar i närheten av mitt dåvarande hem. Problemet var bara att det inte fanns några sådana i den egentliga närheten och körkort hade jag inte vid denna tid.

Första söndagen i Advent 1988 gick jag trosviss den långa vägen till busshållplatsen där jag skulle ta bussen mot samma pingstkyrka som jag sökt mig till fredagen innan. Nu skulle här gås på möte! På vägen passerade jag en av Svenska kyrkans byggander där gudstjänsten redan börjat. Det kändes både rätt och fel att passera – här fanns ju gudstjänst! – men jag var bestämd, Svenska kyrkan var inget för mig, frikyrka skulle det vara!

Under min ”utbildning” hade jag ju sett och hört och känt engagemanget, hängivenheten, kärleken till Ordet, upplevelserna samt inte minst atmosfären vid de få möten jag hade varit på! Naturligtvis, här och bara här fanns människorna som levde sin tro! Svenska kyrkan kändes så präktigt svensk, så lagom, precis som skolan, tandvården, socialstyrelsen och allt det där andra som är så typiskt svenskt.

Jag älskar fortfarande många frikyrkligas frimodighet och mod att leva ut sin tro. Gud tycks verka genom sin Ande också i dessa sammanhang. Tråkigt bara att det sedan pingströrelsens egen Martin Luther, Lewi Pethrus, inte finns någon samlande, kraftfull lärare inom frikyrkan. Utan herde skingras hjorden och med ett herdaskap utan succession kommer hjorden att skingras när herden dör, mönster jag tycker mig se i alla protestantiska vinklingar. Det fantastiska med kristendomen är ju att vi har en tom grav att läsa om och vallfärda till och, om man kan acceptera påven som apostlarnas efterträdare, har en kraftfull och samlande, men framför allt levande, lärare att samlas kring!

Så långt protestantiska och karismatiska rörelser. Denna första advent fanns annat i beredskap för mig. Jag missade bussen! Snopen och besviken på mig själv över att inte ha kommit ur sängen fem minuter tidigare, vände jag åter i vinterkylan och smög in den svenskkyrkliga gemenskap där jag sedan den dagen och under lång tid framåt skulle forma en stor del av min vandring med Herren. Tack och lov, för där fann jag mycket ledning av visa män, inte minst av prästen för vilken jag hade påbörjat min konfirmationsläsning fem år tidigare.

De följande omkring åtta åren fylldes av trivsel i och engagemang för den församling där jag upplevde mig satt att verka. Jag blev vuxenkonfirmerad av prästen som påbörjat min period av läsning. Jag byggde ganska snart upp ett gudstjänstliv bestående av mycket regelbundna besök i söndagarnas och torsdagarnas mässor (jo, på denna tid firade vi mässa varje söndag och varje torsdag!) Efter en tid fick jag fick uppdrag som vikarierande vaktmästare, kyrkvärd och liknande. Trots en del bekymmer i livet trivdes jag gott med tillvaron och Svenska kyrkan i form av min dåvarande hemförsamling var en central punkt av stor betydelse för den harmoni jag upplevde.

Trots harmonin, trots att jag var djupt engagerad i församlingens liv, längtade jag hela tiden bort, till någon sorts ”andra sidan”, där gräset var grönt genom engagemanget och gemenskapen och där de många ungdomarna fanns, nämligen i frikyrkan, där rätt och fel förkunnades utifrån Guds ord.

Så gick mina antaganden. Till saken hör att mina första andliga mentorer var frikyrkliga från en speciell skärgårdsmiljö. I den förbrödring jag så tydligt såg att de många ungdomarna i dessa församlingar hade, fanns såklart också förklaringen att de kom från en liten, ganska isolerad ort, där många hade generationer av släktband med varandra och där den lokala kulturen i form av en ganska särpräglad dialekt och stark lokalpatriotism spelade in. Samtidigt hade de något mer. Det är fortfarande en speciell upplevelse, en stämning som drabbar mig, när jag kör av färjan på ett av ortens färjelägen. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att de frikyrkliga i dessa skärgårdar tycks ha släppt in Guds Ande på ett speciellt sätt.

När min hemförsamling efter långt och hårt motstånd anställde sin första kvinnliga präst hade det gått för långt för mig och jag bestämde mig för att ta två uttalanden från två av varandra oberoende personer på allvar. Dessa båda höll jag av olika anledningar för bättre vetande på trons område, åtminstone bättre än mig själv.

Vid ett besök i ytterligare en pingstkyrka en vinterkväll, fick jag höra en evangelist säga att det var troendedopet eller vuxendopet som gällde och att det var de som döpts som medvetna troende som var ”farliga för fienden”. Fantastiskt, det ville jag också vara! En bekräftelse på min längtan att bli en del av frikyrkan! Något år därefter hade jag hört en svenskkyrklig broder säga om en av centralortens större församlingar tillhörande dåvarande Örebromissionen, att det var så skönt att gå dit på söndagarna och ”få vara med om något riktigt”. Så dit skulle jag komma att söka mig, för i frikyrkan fanns det som saknades i Svenska kyrkan och i frikyrkan slapp man det som jag ville slippa med Svenska kyrkan, det hade jag ju förstått vid mina besök i skärgårdsförsamlingarna! Att en gammal och vis svenskkyrklig broder varnade mig och sade att inom sina samfund var församlingarna i skärgården ofta ganska unika, att det var representanter för dessa som ”åkte till Stockholm och sade att det fick vara nog med liberaliseringen” tog jag inte med i beräkningarna, nej, till denna stora och verksamhetsglada församling skulle jag!